Varför vågar vi inte kommunicera……?

För några veckor sedan var jag på det gym som jag vanligtvis tränar på några dagar i veckan. Det var en av dagarna kring jul och få av de andra gymmen hade öppet så det var fler människor än vanligt som tränade bort överflödig mat, skapade mer plats för överflödig mat eller bara tränade i största allmänhet. Det var helt enkelt ganska trångt. Det kan ibland kännas ganska märkligt att umgås så intimt med andra utan att knappt byta en blick eller säga något till varandra. Man är ju ganska lättklädd, man svettas och ger ifrån sig märkliga ljud. Ja egentligen är man rejält intim skulle jag säga . Det som slog mig just den här eftermiddagen var att det blev så extra tydligt hur lite vi kommunicerar och hur envist vi sluter oss i vår egen lila bubbla. Killen en halv meter ifrån mig verkade över huvud taget inte notera att jag var i samma rum och inte heller hörde han mitt “ursäkta men är den här ledig” . Anledningen till detta är att han hade sina hörlurar på sig och alltså varken såg eller hörde mig. I nästa rum försökte jag få en medelålders kvinna (alltså i min ålder) att uppmärksamma mig genom att visa att jag gärna ville använda repstolen som hon hade satt sig vid. Hon stirrade rakt framför sig utan att visa tecken på att ha noterat min existens. Även hon hade hörlurar på sig. Jag fick höja rösten och nästan skrika till henne samtidigt som jag viftade i någon typ av teckenspråk . Utan en min reste hon sig och går . När jag sedan tittade mig om upptäckte jag plötsligt att mer än hälften av alla som vistades i lokalen hade hörlurar på sig .

Vi vistas alltså i en extremt intim miljö , halvt avklädda, svettandes utan att överhuvud taget se varandra eller ens ha en önskan att se eller kommunicera med varandra. Samma sak på tunnelbanor, på gator, cykelbanor, affärer. Och det är så vår värld ser ut i dag. Vi vistas allt fler och fler i samma utrymme men vi gör allt för att skärma av oss från varandra.

Hur kan det komma sig att vi inte kan eller vill kommunicera längre? Är det för att vi egentligen inte vill det här? Vi vill inte trängas som en skock får på väg mot samma mål. Vi skärmar av oss med våra hörlurar får att få en liten möjlighet till att vara privat, en känsla av att vi har det utrymme som vi egentligen behöver som människor. Eller är det en rädsla för att vara nära, för att vi helt plötsligt ska inse att vi är ganska lika och att vi (ve och fasa) behöver varandra? Utan att bli sedd eller hörd existerar vi inte.

Hur som helst , snart är det vår och då vill vi helt plötsligt prata med varandra igen……kanske även på gymet….

/A

Leave a Reply