Kontraster

Landar på Bromma en sån där lagom grådisig dag i början på mars. Tillbaka i Stockholm efter en dryg månad södra Goa. Påfylld med sol, härlig yoga och fantastiska möten. Som vanligt är jag kluven till att komma hem.

Tillbaka lägenheten tar jag min första varma dusch på över en månad och förundras över hur skönt det är och hur lyxigt det känns. Hur mjuk min säng är och hur rena mina lakan är.

Det är kontrasterna som påverkar mig så starkt. Kontrasterna mellan en värld som många nog skulle kalla en låtsasvärld eller”sagovärld”. Indien “light” kallas Goa för och det stämmer till stor del. Det som är “riktiga” Indien har liksom skalats ner till ett mer behagligt och hanterbart liv för oss som är besökare.

Goa är så mycket! Så rikt på dofter,möten, ljus och sinnliga upplevelser i det oändliga. Människor ler och säger “God morgon”. Korna strövar oberört omkring i stadsbilden och tillåter sig att ibland dyka ner i någon turists lunchtallrik och mumsa i sig innehållet. Ja , här kan allt hända och det gör det. Man slutar aldrig att förvånas över Indiernas kreativitet och positivitet. Allt går att ordna och även om det inte alltid blir perfekt så duger det. Ibland blir det fantastiskt.

Heta dagar, solnedgångar och varma nätter avlöser varandra. Tiden står still men och är så fylld av närvaro att jag ibland får nypa mig i armen.

Men så finns det som inte är lika roligt. Smutsen, skräpigheten och bristen på hygien är förstås påtaglig för oss västerlänningar. Vägar och diken kantade med skräp och sopor som med en bättre struktur skulle kunna hållas efter. Vackra landskap som ibland brutalt bryts av en soptipp eller bara en dåligt hållen sophantering. Saker som vi turister kanske inte heller ser; korruption, klasskillnaderna (som är enorma)och kvinnosynen.

Jag träffar så många människor som har valt bort stressen i väst. Människor som har lämnat ett allt mer splittrat Europa för att leva mer enkelt. Kanske har man byggt upp något nytt; en restaurang, en yogashala ett litet hotell. Det betyder förstås mycket jobb för att det ska fungera . Men inte den där stressen som vid min hemkomst till Stockholm blir så otroligt tydlig. Få människor ler. Människor känns jagade, sammanbitna. På väg mot något de måste hinna med. Och när det har hunnits med är det något nytt som måste klaras av. Vad jagar vi efter? Är det bara materialism eller har hela systemet som håller oss fångna ? Vart tog livet vägen?

Än tydligare blir det på min första arbetsdag där jag inser hur otroligt mycket krav som ställs på oss. PÅ min arbetsplats är det 10 timmars arbetsdag och vård av människor. Dagligen för vi höra hur dåligt vi sköter saker, hur vi måste bättra oss , prestera mer , vara mer …. Vi får inte nöja oss. Och vi får inte sitta ner och vila för “fy skam” för den som vågar göra det. Ett tack eller vad bra ni har gjort det här existerar inte. Vad är det som har gjort att vi ska pressas till bristningsgränsen. Att människor blir sjukskrivna och utbrända är definitivt inget konstigt. Det är mänskligt!

Inte säkert att livet i Goa är för alla och kanske inte ens för mig men jag tror att vi måste börja ifrågasätta hur vi lever och vad det är som gör att vi inte kan vara nöjda. Och vem bestämmer vad som är en “låtsasvärld”……..?

Leave a Reply